Över gränsen
Är ett inlägg till mig, om mig, whatever. Det är kärlek som når över gränsen. Och dit ska vi, någongång.
Idag är det två årsedan vi åkte till Polen. För två årsedan satt jag på en färga, mådde hur illa som helst, var hur orolig som helst och kunde inte äta. Jag försökte t.om övertala pappa om att vi skulle sätta oss på ett tåg och åka hem. Men det gick ju inte. Lättnaden av att se att det var fräscha hus, fräscha rum vi skulle bo i.. den går inte att förklara. Inte heller går saknaden att förklara. Saknaden av spänningen, saknade av lyckan av att åka buss som luktar jolt och diverse energidrycker. Saknaden av l y c k a n. Och jag är väl antagligen den enda som sörjer. Egentligen ska jag ha mina platåskor på mig, men jag vet inte om jag orkar gå i dem. Men jag måste, VILL, ha något som står för just den tiden i mitt liv. Idag.
Jag sörjer. Annars kan man göra som Louise skrev till mig i ett sms alldeles nyss:
"Jag sörjer inte. Jag tänker på hur roligt vi hade, min allt fint vi gjorde. Som en film som visades som jag tycker om men som är slut nu. Sörj inte." Och ja, jag tänk er så med, tänker tillbaka på lyckan, men det gör ännu ondare inombords av att inte vara hemma, där, nu.