Utan våra vingar kan vi inte flyga
Igår gick jag till mamma. Duschade, klädde på mig ett par av pappas gigantiska byxor, en av mammas tshirtar, strumpor och trosor och kröp ner i hennes säng och började streckläsa. Valde en av böckerna jag lånar av Linn, och den här gången blev det Glasborgen. Hittils är den bra. På kvällen gick jag upp till mamma och pappa och fick kycklingspett och pommes med vitlöksgegga. Det var jättegott.
Idag har jag varit med mamma och hälsat på några av mina syskon.
Nu har jag tvätt.
Jag hatar mina leder, de kliar och gör ont så jag käkar alvedon hela tiden nu. Vägde mig även hos mamma igår. 60 kilo. Det är för mycket, och ni behöver inte säga emot för jag lyssnar ändå inte på vad ni säger.
Tröttheten svider i mina ögon, och jag får inte sova ut ordentligt. Skola imorgon, jag vill verkligen inte. Ska sätta mp3n på laddning och ta med glasborgen, om jag går. Jag måste överleva den dagen på något sätt. Jag hatar verkligen livet, tiden, mig själv och alla andra nu. De enda som står ut med mig är mamma och pappa. Och Linn. Men hon är inte här.. Och jag saknar henne.
När mamma och jag var på väg hem förut, slog det mig att solen faktiskt skiner än. Alla blommor är inte vissna, och träden är fortfarande gröna, omän påväg att gulna.. Jag tänkte: kanske ska jag ta vara på det sista av sommaren istället för att deppa. Men så kom jag på att det inte är så varmt ute fastän solen skiner.. Ibland känns det som att jag slocknar när sommaren lider mot sitt slut, liksom.
Jag är hungrig, men jag tänker inte äta. Och om jag gör det så blir det en avocado.
