Angie

När jag var yngre, när jag var som sjukast i min ångest, så hade jag väldigt svårt att andas. Det kändes som att jag inte fick in ordentligt med luft i lungorna, trotts att jag andades in så mycket jag bara kunde. Som om det fanns ett tomrum kvar i lungorna som inte kunde fyllas. Så att dom inte utvidgades ordentligt. På BUP sa de att det berodde på min ångest. Okej tänkte jag, då vet jag iallafall vad det beror på. 

Idag har jag det inte såhär ofta längre. Det kommer nån dag då och då. Nu har det varit så här i över en vecka, och när man inte är van är det jävligt obehagligt. Mailade min läkare och frågade om det verkligen beror på ångest, när jag själv inte känner att jag har någon, utan faktiskt mår helt okej. Svaret? Jo, det är en form av ångest. Obehaglig, men ofarlig. Så jag får ta atarax med jämna mellanrum, det hjälper lite. Men inte mycket.

Det jag funderar på är vad fan ångesten beror på, för jag har ingen aning. 

Annars är det som vanligt: Hitler styr, gapar och domderar. Vickar på tårna hela tiden för att slippa göra honom sur. Jag vickar på tårna så mycket att jag kommer på mig själv med att göra det och får påminna mig om att sluta. Hitler har blivit en del av min vardag. Vet inte om det är bra eller inte.