The sadness will never end
Varför finns det inte hänsyn?
Varför har människor så svårt att förstå?
Sitter här med en inlindad arm, försöker leta lagar som ger mig stöd för hjälp. Men nej.
Hade jag brytit benet, suttit i en rullstol, HAFT EN SJUKDOM SOM SYNS, så hade det funnits hur många lagar och allt som ger hjälp. Har man en osynlig sjukdom så är det så svårt. Så svårt att hitta, veta vart man kan fråga om hjälp, vad man är skyldig att få för hjälp.
När jag mår så här - se mig inte som frisk, för det är jag inte. Jag hör saker, som för mig är äkta. Jag ser saker, som för mig är äkta. Jag klarar inte av att gå i skolan, jag klarar inte av att ha praktik då. Men ändå vill jag inte att mina chanser försvinner.
Eller är det så att jag som sjuk måste inse att jag inte klarar av att leva ett normalt liv med skolgång och jobb? Är det mitt fel, får jag skylla mig själv för att jag är sjuk? Är det mitt eller samhällets fel att jag inte klarar av ett normalt liv?
----
Just nu har jag larver på mig, som kryper i sängen, i håret, in i mig. Och jag får inte bort dom.
Jag är så trött.
Jag orkar inte.
Just nu har jag larver på mig, som kryper i sängen, i håret, in i mig. Och jag får inte bort dom.
Jag är så trött.
Jag orkar inte.