Suicide room
Corny har länge tjatat på mig om att jag ska se en film som heter "suicide room". Det blev aldrig av. Idag bestämde vi oss för att ses och se på film, och vi bestämde oss för just den. Och jag måste skriva av mig. Till er som går igenom en depression eller är självmordsbenägna: se den inte för den är väldigt triggande.
Vet inte vart jag ska börja. Så mycket känslor. Att en film kan lämna en med så mycket känslor, tankar och tomhet.
Att se en film där man känner igen sig så mycket i huvudpersonerna. Både i Dominik och i Sylvia. Jag tror att hon kanske var självmordsbenägen men inte riktigt vågade ta steget och när hon får veta att Dominik är död inser hon allvaret i det hela och börjar leva själv. ELLER så är det som Corny säger, att hon aldrig var självmordsbenägen utan bara manipulerade folk utan att förstå allvaret, och när hon får reda på att Dominik är död så inser hon vad hon har gjort.
Han älskade henne. Han tog sitt liv för henne, fastän han ville LEVA. På sätt och vis tror jag det är Sylvia som gjorde honom sjuk. Eller sjukare.
Jag vet hur det är att romantisera självmord och piller. Att vilja dö, att vilja leva. Jag vet känslan av att vara ensam, att lära känna de där personerna som förstår, som har samma känslor, som vet. Men ändå vet de INGENTING. De har ingen aning om vad du går igenom. De vet inte att livet är det bättre valet. Jag vet hur det är att manipulera (eller åtminstone försöka manipulera) folk. Jag vet hur det är att bli manipulerad. Det är så jävla sjukt att se en film och kunna säga "det där är jag" och "been there, done that".
Jag kommer ingenstans här känner jag. Jag är helt.. tom. Men en så sjukt bra film som tar upp så många aspekter av livet. Paniken när internet inte är tillgängligt och man MÅSTE prata med de där personerna. För dom är ditt liv. Förvirringen kring sin sexuella läggning. Sura, onärvarande föräldrar. Den där personen du kan göra allt för, gör allt som den säger.
Det är en fin film, men fyfan vad hemsk.
Många gånger har jag valt döden. Många gånger har jag valt att leva men inte känna. Många gånger har jag dövat känslor med rakblad. Många gånger har jag valt än det ena, än det andra. Men nu har jag valt livet, och det valet tänker jag stå fast vid.
"How can you give away the most precious thing you have?"
Att se en film där man känner igen sig så mycket i huvudpersonerna. Både i Dominik och i Sylvia. Jag tror att hon kanske var självmordsbenägen men inte riktigt vågade ta steget och när hon får veta att Dominik är död inser hon allvaret i det hela och börjar leva själv. ELLER så är det som Corny säger, att hon aldrig var självmordsbenägen utan bara manipulerade folk utan att förstå allvaret, och när hon får reda på att Dominik är död så inser hon vad hon har gjort.
Han älskade henne. Han tog sitt liv för henne, fastän han ville LEVA. På sätt och vis tror jag det är Sylvia som gjorde honom sjuk. Eller sjukare.
Jag vet hur det är att romantisera självmord och piller. Att vilja dö, att vilja leva. Jag vet känslan av att vara ensam, att lära känna de där personerna som förstår, som har samma känslor, som vet. Men ändå vet de INGENTING. De har ingen aning om vad du går igenom. De vet inte att livet är det bättre valet. Jag vet hur det är att manipulera (eller åtminstone försöka manipulera) folk. Jag vet hur det är att bli manipulerad. Det är så jävla sjukt att se en film och kunna säga "det där är jag" och "been there, done that".
Jag kommer ingenstans här känner jag. Jag är helt.. tom. Men en så sjukt bra film som tar upp så många aspekter av livet. Paniken när internet inte är tillgängligt och man MÅSTE prata med de där personerna. För dom är ditt liv. Förvirringen kring sin sexuella läggning. Sura, onärvarande föräldrar. Den där personen du kan göra allt för, gör allt som den säger.
Det är en fin film, men fyfan vad hemsk.
Många gånger har jag valt döden. Många gånger har jag valt att leva men inte känna. Många gånger har jag dövat känslor med rakblad. Många gånger har jag valt än det ena, än det andra. Men nu har jag valt livet, och det valet tänker jag stå fast vid.
"How can you give away the most precious thing you have?"
I told you, man KAN bara inte se filmen och sedan gå vidare med sitt liv. man blir så jävla ärrad.
Och som du skriver, jag tror också att Sylvia gjorde honom sjuk. Eller alltså, han hade ju allt det där inom sig, men om han inte hade "träffat" henne så tror jag inte att det hade slutat som det gjorde.
Allt hon sa "You're scared" "I see fear" "you dont need anyone" osv fick honom att tänka likadant.
Vill skriva mer men orkar inte, du fattar.
Man blir helt tom.